BILD: LENNART LUNDKVIST 
68 år av skapande.

HÖSTSAMTAL: Lars Spaak
En arbetsmyra som
formar sitt material

Lars Spaak är en av länets mångsidigaste och flitigaste konstnärer. Just nu kan man se en retroperspektiv utställning på Örebro läns museum - "En resa genom åren 1942-2010".

Mitt under brinnande världskrig började Lars Spaak på Isaac Grünewalds konstskola i Stockholm. Skolan låg på söder och ibland kom Grünewald till skolan och visade upp sig. Han var liksom affischnamnet som skulle locka elever. Undervisningen på den här tiden bestod mycket av krokiteckning och modellstudier.
– Det var mer inriktat på hantverket än vad det är i dag. Det var inte så mycket snack, säger Lars Spaak som allt sedan ungdomen jobbat med händerna.
I närheten av Isaac Grünewalds konstskola på Katarina bangata låg ett stenhuggeri. Lars Spaak blev bekant med stenhuggarna och uträttade lite ärenden åt dem. Och en vacker dag fick han prova på att jobba med mejsel och hammare.
– Jag var inte anställd och jag fick ingen lön men jag tyckte att det var kul.

1946 började Lars Spaak på Lena Börjessons skulpturskola, som också låg på Söder. De praktiska erfarenheterna från stenhuggeriet kompletterades med bland annat anatomistudier på skulpturskolan.
Lars Spaak nämner Brancusi och Arp som konstnärliga förebilder samt inte minst Gösta Adrian-Nilsson (GAN) – som inte bara producerade målningar utan även skulpturer. Och mångsidighet kan väl också sägas vara utmärkande för Lars Spaak.
Vad föredrar du – måleri eller skulptur?
– Jag är lite kluven där men det som ligger mig närmast hjärtat är ändå skulptur.
Retrospektiven på länsmuseet innehåller bara en bråkdel av Lars Spaaks skulpturer – ändå inser man att det ligger en enorm arbetsinsats bakom varje verk.
– Jag vill inte skryta men jag har alltid varit en arbetsmyra. Jag är disciplinerad och har jobbat från morgon till kväll.

Lars Spaak lägger stor vikt vid hantverket. Han börjar alltid med att teckna. Det kan bli ett helt block med teckningar innan han hittat de rätta formerna. Sedan tar arbetet med materialet vid.
– Brons och koppar är formbara material. Det är värre med sten. Jag vet kollegor som utnyttjar stenens ursprungliga form. Det är ett arbetssätt som jag är främmande för. Jag tycker det är för enkelt att utgå från en stens ådringar eller kanter.
Många av Lars Spaaks skulpturer är variationer på samma tema. Därför faller det sig kanske naturligt att han framhåller tallkotten som något av det vackraste i naturen.
– I tallkotten kan du se en geometrisk balans som är besläktad med gyllene snittet.

Matematik är något som fascinerar Lars Spaak, liksom att leka med former, och många av hans skulpturer liknar pussel.
– Det här med att göra skulpturer som är som ett pussel går till en viss gräns eftersom materialet ofta är tungt. Men jag vill gärna väcka idén att laborera med former i hjärnan hos betraktaren.
Du är ju en söderkis. Hur hamnade du i Närke?
– Det var svårt att få tag på en stor ateljé i Stockholm. Så jag tänkte att jag får flytta till landet. Genom en bekant fick jag kontakt med Bengt Mörner på Esplunda och där erbjöds jag en ateljé i ett gammalt hönshus. Och samtidigt fick jag tillgång till Glanshammars-marmor.

När Wadköping stod klart 1965 ansökte Lars Spaak om att få flytta dit. I samma veva fick han ett stipendium av Örebro kommun. För stipendiepengarna åkte han på en studieresa till New York.
– När jag kom hem blev det problem. Bengt Mörner hade läst i tidningen att jag tänkte flytta till Wadköping. Och det gillade han inte. Så jag tackade för mig och hyrde en stuga i Götarsvik där jag byggde om en intilliggande lada till ateljé.
Efter en tid i Götarsvik flyttade Lars Spaak till Wadköping där Ulla Viotti, Stig Olson och Margita Dahlström också slog sig ned. Nu inleddes en intensiv skaparperiod – i samband med att miljonprogrammet genomfördes ökade efterfrågan på offentliga konstverk.
– Det gynnade mig men man höll sig inte strikt till enprocentsregeln, som säger att en procent av byggnadskostnaden ska gå till konstnärlig utsmyckning.

Under en stor del av din karriär har du jobbat sida vid sida med arkitekter. Har du någonsin tänkt tanken att byta bana från konstnär till arkitekt?
– Jag var nog inne på det en gång. Arkitektur har alltid fascinerat mig. Men eftersom jag aldrig fick gå i gymnasiet kunde jag inte söka till KTH. De ekonomiska förutsättningarna fanns aldrig.
– Min mor dog när jag var två år och pappa när jag var 14 år. Då kastas man ut i verkligheten och det får bli som det blir.

Läs tidigare höstsamtal genom att klicka på länkarna till höger:

Urban Kristianson 019-15 50 83