Samtal: Lars Spaak och Richard Brixel

Inlagd av Åsa Jonsén Fokus fredag, oktober 29th, 2010   www.kulturdelen.com

Jag hamnade på ett samtal mellan konstnärerna Lars Spaak och Richard Brixel, med anledning av Spaaks retrospektiva utställning på Länsmuseum. Extra stolar fick hämtas för att besökarna skulle få något att sitta på, och stämningen var vänlig, men nästan andaktsfull när de två herrarna äntrade salens mitt.

I samtal med Brixel berättade Spaak om främst den hantverksmässiga delen av sitt konstnärskap. Svetsen där plåten fogats samman får inte synas, då har man lyckats, och så vidare. Intressant är hans tanke kring hur man uppfattar skulpturer: en skulptur har fyra sidor – men även fyra dimensioner. För man går ju runt den!

Brixel talade om Spaaks signum, vilket är det sätt han arbetar med ytan. Spaak berättar om patinering, och att det inte alltid är helt självklart hur betraktaren skall reagera på arbetet. Brixel menade att man sliter och sliter för att få till patineringen på ett väldigt specifikt sätt, och så kommer folk fram och frågar tvivlande varför man gör på det viset med skulpturen.

Enligt Brixel har Spaak ett internationellt formspråk, ett som inte finns i Sverige: det ickefigurativa, men inte abstrakta, och Spaak berättar att han gärna arbetar med mellanrummen. ”Jag tar fram en form och multiplicerar den. Luftrummet mellan två pjäser har alltid fascinerat mig”, uttryckte han det. Brixel fyllde i med att det intressanta är att försöka skildra det som inte är. Man har exempelvis alltid genom tiderna försökt fånga gudomar. Exakt porträttlika skulpturer är dött, ointressant. ”Vi kan inte ta på livet, men att försöka skildra det, det är intressant. Då har konsten en mening”, ansåg Brixel.

Samtalet började bli riktigt intressant när både Spaak och Brixel gav små inblickar i sin historia. Spaak berättade om hur han under 60-talets mitt bodde i Wadköping och experimenterade med glasfiber, och att dottern glatt hade krupit runt på ateljégolvet under tiden. Brixel å sin sida avslöjade att han under ungefär samma tidsperiod verkade i Stockholm och då provade sig fram med polyester, ett material som krävde farliga vätskor. Dessa smugglade man ut från Frihamnen,  då de fattiga konstnärerna hade inte råd att betala tull på varorna. Vätskorna (eller hanterandet av och experimenterandet med) orsakade sedan en liten incident, som ledde till förbud mot just dessa.

Brixels försök att skapa lite kulturdebatt var uppskattat, men debatten tog aldrig riktig fart. På Brixels fråga om hur man överlever som konstnär svarade Spaak helt enkelt att man har utställningar och hoppas på att folk skall köpa verken. ”Konstnären är som alla andra i samhället. Man får vara flitig och jobba. Företag som köper konst borde få dra av det, för konst betyder så mycket. Konst, inte bara bildkonst, utan musik, poesi och så vidare, är en motvikt till våld och lögner”, sade Spaak klokt.

Har konsten blivit tråkigare? frågade Brixel. Blir man en bättre konstnär för att man har en doktorstitel? Kan man ha familj, båt och sommarstuga när man är konstnär?

Spaak ansåg absolut att man inte blir en bättre konstnär med en doktorsgrad. Möjligen blir man mera allmänbildad, men det har ingen betydelse för skapandet. Har man inte gnistan så kan man inte läsa sig till den. Det viktigaste är att man lär sig hantverket. Unga konstnärer har idéer, men de vet inte hur se skall göra för att utföra dem.

På Brixels fråga om konstnärer är fega nu för tiden, eftersom man inte ser så många konstnärer som tar risker svarade en kvinna i publiken att Lars Vilks ju vågar ta risker, och att vi lever i ett utslätat samhälle just nu. Spaak erkände att han inte gillar Lars Vilks som konstnär. ”Jag tycker att han är en politiker som vinner press och publik, men han är inte konstnär.” Brixel spann vidare och menade att det är den sociala konsten som han för fram. Det mötet han skapar mellan publiken, det är det som är själva konsten.  Man måste våga få på käften, och han är den ende just nu som vågar det, ansåg Brixel.

Som avslutning frågade Brixel om hur framtiden ser ut, varpå Spaak svarar: ”Den vet jag inget om. Finns det någon som vet något säkert om framtiden?”

”Några utställningar?” förtydligade Brixel, och Spaak berättade att den aktuella utställningen har tagit mycket energi. ”Jag går väl upp och eldar i kaminen för att få upp värmen i ateljén, och med värmen kommer idéerna. Jag ser framtiden i rött.”

—

Åsa Jonsén är redaktör för Kulturdelen. Foto: Åsa Jonsén